Öræfajökulls utbrott 1362 var ungefär som utbrottet i Vesuvius år 79 då staden Pompeji begravdes. Men vulkanutbrottet i Öræfajökull var mycket större. Och det är också skälet till att professor Þorvaldur Þórðarson vill uppdatera utrymningsplanen. Han anser enligt RÚV att fokus bör vara att undkomma de eldmoln som kan bildas vid ett utbrott.I över ett års tid hade isländska myndigheter förhöjd beredskap vid Öræfajökull. Jordskalv och magmarörelser pekade på att vulkanen skulle kunna vara på väg mot det första utbrottet sedan 1727. Men aktiviteten har stannat av och beredskapen är åter normal.
Öræfajökull har bara haft två utbrott sedan Island befolkades. Det första inträffade 1362 och det andra 1727. Ett skäl till vaksamheten är att Öræfajökjull är en vulkan med stor förstörelsekraft. Att den inte haft något utbrott i modern tid gör att ingen vet hur den beter sig innan ett utbrott.
När hotet växte tog myndigheterna fram en utrymningsplan. Då handlade det i första hand om att evakuera området på grund av översvämningar i samband med ett utbrott.
Þorvaldur Þórðarson, professor vid Háskóli Íslands, är en av de vulkanforskare som i oktober i år specialstuderade Öræfajökull. Han säger till RÚV att planen borde få en ny prioritering. Den största risken är de eldmoln som kan uppstå vid ett utbrott. Sådana eldmoln spred stor förödelse 1362. Och de ger bara personer i närområdet några få minuter att fly:
"Eldmolnet slungas nedför sluttningarna i enorm fart - mellan 100 och 200 kilometer i timmen. Det här är ett gasrikt och hett moln med tefra i också. Temperaturen är omkring 300 till 500 grader, inget syre, så om du hamnar i vägen för ett sådant fenomen så finns det få flyktvägar."
Vid den senaste expeditionen till Öræfajökull studerade Þorvaldur Þórðarson och hans kollegor spåren av 1362 års utbrott. Slutsatsen är att eldmolnet då täckte glaciärens södra sida och spred sig minst 15 kilometer. Den som hamnar i ett sådant eldmoln har små förutsättningar att överleva.
Þorvaldur Þórðarson anser därför att det är viktigt att evakuera området tidigt om det finns tecken på att ett utbrott är på väg. Eftersom konsekvenserna kan bli så förödande innebär det att myndigheterna behöver agera tidigt. Det kan innebära att utrymningar görs trots att utbrottet kanske inte kommer. Han säger till RÚV att utbrottet 1362 visar att myndigheterna inte kan ta några risker:
"Det här är det största explosionsutbrottet i Europa de senaste tvåtusen åren så vi talar om en mycket stor händelse om Öræfajökull får för sig att skapa ytterligare ett sådant utbrott för oss."
Under utbrottet 1362 skapades omkring 20 kubikkilometer tefra. Askpelaren från vulkanen nådde 30 till 40 kilometers höjd. Tefra spreds runt 100 kilometer från vulkanen.
Exakt hur många som omkom i utbrottet är inte känt. Men hela regionen övergavs efter utbrottet. Samtidigt började glaciären kallas Öræfajökull i stället för Knappafellsjökull. Namnbytet var symboliskt för vulkanens förstörelsekraft. Öræfi betyder 'ödemark' - och Öræfajökull var alltså det vulkaniska system som skapade ödemark.
Þorvaldur Þórðarson säger till RÚV att 1362 års utbrott påminde mycket om det utbrott i Vesuvius som förstörde Pompeji år 79. Den främsta skillnaden är att utbrottet i Öræfajökull var mycket större.
Här kan du läsa mer om Öræfajökull.
