tisdag 25 februari 2020

Islands gröna energi omvandlas till kol- och kärnkraft

Isländska företag sprider gärna bilden av att de drivs av grön el från förnyelsebara källor. Men den lukrativa handeln med ursprungsgarantier ger en helt annan bild. Den gröna energi som produceras på Island används för att kompensera för kol- och kärnkraft på andra håll i Europa. Handeln ger statliga energibolaget Landsvirkjun 890 miljoner isländska kronor om året.

Nästan all energi som produceras på Island är förnyelsebar. Den kommer huvudsakligen från vattenkraft och geotermiska källor. Bara några få avlägsna samhällen får sin energi genom fossila bränslen.

Den gröna energin är något som företag i landet gärna använder i marknadsföringen. Ofta betraktas den som en konkurrensfördel.

Inte sällan används den också av politiker. Nyligen har exempelvis centerpartisten Sigmundur Davíð Gunnlaugsson sagt att aluminiumsmältverken på Island i praktiken gynnar miljön eftersom de till skillnad från smältverk i Kina använder förnyelsebar energi.

Men när konsumenterna får sina elräkningar ser det annorlunda ut. Trots att Island varken har kol- eller kärnkraftverk får de veta att en stor del av energin kommer just från sådana källor. Skälet är Landsvirkjuns handel med ursprungsgarantier.

Under 2019 drog Landsvirkjun enligt RÚV in 890 miljoner isländska kronor på försäljningen av ursprungsgarantier. Den lukrativa handeln har växt i omfattning för varje år. Samtidigt blir alltså den gröna elen på Island allt smutsigare.

Island är inte anslutet till den europeiska energimarknaden. Samtidigt finns en stor efterfrågan på el från gröna källor. I Europa går det i praktiken inte att skilja på grön och smutsig el. Men företag kan genom köp av ursprungsgarantier ändå försäkra sig om att den egna konsumtionen kan härledas till förnyelsebara källor.

Det betyder inte att energin i praktiken kommer från gröna källor. Handeln med ursprungsgarantier innebär att de ändå kan säga sig använda förnyelsebar el. Den smutsiga elen blir grön på pappret - samtidigt som Landsvirkjuns försäljning av garantier innebär att den gröna elen blir smutsig på Island.

Under 2018 kom 99,9 procent av energiproduktionen på Island från förnyelsebara källor. Vattenkraft svarade enligt Orkustofnun för 13 814 gigawattimmar, geotermisk energi för 6 010 gigawattimmar och vindkraft för 4 gigawattimmar. Motsvarande siffra för fossila bränslen var 2 gigatwattimmar.

Men handeln med ursprungsgarantier ger alltså en helt annan bild. Efter Landsvirkjuns försäljning av certifikat kommer den isländska energiproduktionen bara till 11 procent från förnyelsebara källor. Hela 55 procent härstammar från fossila bränslen och 34 procent från kärnkraft.

Landsvirkjun anser sig enbart producera grön energi. Samtidigt tjänar alltså det statliga energibolaget stora summor på att sälja ursprungsgarantier till utlandet.

Dirk Van Evercooren, vd för Association of Issuing Bodies som ansvarar för försäljningen, säger till RÚV att isländska företag inte kan marknadsföra sig med grön el om de inte köper certifikat. Om de ändå gör det räknas samma energi som förnyelsebar två gånger om - och det är direkt missvisande:
"På engelska säger man att man inte både kan ha kakan och äta den. ... Om ni exporterar ursprungscertifikat kan ni inte längre säga er använda samma gröna energi själva."
Samtök iðnaðarins, en organisation för isländska energiföretag, skriver i ett uttalande att försäljningen av ursprungsgarantier undergräver bilden av Island som ett land med grön elproduktion. Handeln innebär att ett viktigare intresse offras för intäkterna från försäljningen.

Lovísa Árnadóttir, informationsansvarig vid energiföretagens intresseorganisation Samorka, skriver i Fréttablaðið att handeln inte skadar Island. Tvärtom ger de stora intäkter och gynnar dessutom ett skifte med förnyelsebara energikällor i Europa. Hon vill därför inte jämföra systemet med certifikat med handel med avlatsbrev.

Industriminister Þórdís Kolbrún Reykfjörð Gylfadóttir fick under en frågestund i alltinget i torsdags en fråga om just Landsvirkjuns handel med ursprungsgarantier. Hon sade att det var uppenbart att det bland allmänheten fanns ett utbrett motstånd mot handeln. Den ingick inte heller i det statliga bolagets skyldigheter. Hon sade även att hon kunde tänka sig att stoppa försäljningen genom förändrade ägardirektiv till Landsvirkjun.