Under tidigt 1970-tal var musiklivet på Island ganska smalt. Där fanns utrymme för schlagersångare och artister som mer eller mindre översatte utländska trender till isländska. För den som inte passade in i normen var det svårt att hitta både skivbolag och spelningar.
Trion Icecross bildades 1972 av sångaren och gitarristen Axel Einarsson, basisten Ómar Ómarsson och trummisen Axel Ásgeir Óskarsson. Deras musik skulle senare jämföras med både Black Sabbath och Blue Öyster Cult - och de kände sig allt annat än hemma i det inhemska musiklivet.
Under 1973 reste trion till Köpenhamn. Under ett hektiskt dygn spelade Icecross in det som skulle bli gruppens enda album. Det pressades i tusen exemplar - och är nu en av de dyraste skivorna i den isländska musikhistorien.
Ett originalexemplar av Icecross kostar i dag runt 10 000 kronor. På senare år har det internationella intresset för gruppen växt just eftersom musiken visade sig vara före sin tid. Ryktet har till stor del spridits genom piratutgåvor av albumdebuten.
Axel Einarsson gick bort den 5 september i år. Han blev 72 år gammal. På Facebook publicerade gruppen ett foto på hur kistan bars ut av anhöriga iklädda Icecross-tröjor.
Axel Einarsson gick bort den 5 september i år. Han blev 72 år gammal. På Facebook publicerade gruppen ett foto på hur kistan bars ut av anhöriga iklädda Icecross-tröjor.
Ómar Óskarsson berättar i RÚV att Icecross på sin tid hade få fans på hemmaplan. På den tiden var musiklivet inte alls lika varierat som i dag:
"Vi hade bestämt oss för att det här skulle vara ett band som gick sina egna vägar. Vi spelade inga coverlåtar vilket var normen då. Det var egentligen inget annat som det pratades om då än att försöka kopiera några utländska band så bra som möjligt och de som kopierade bäst var störst och bäst. Men i Reykjavík och huvudstadsregionen hade vi inte många fans. Det var snarare så att vi ansågs vara halvkonstiga och löjliga som höll på med det här."Icecross splittrades snart efter att debutalbumet hade spelats in. Medlemmarna ville inte stanna kvar längre i Köpenhamn. Och hemma på Island fanns ingen marknad för musiken. Efter hemkomsten upplöstes gruppen.
Intresset på senare år kom som en överraskning för Ómar Óskarsson. Han säger till RÚV att han inte bekymrade sig om att musiken till stor del spreds genom piratutgåvor:
"Min inställning var alltid att om någon tyckte att det var kul att lyssna på det här så hade jag gjort lite nytta. Inte att jag förlorade några kronor varje gång som plattan lades på grammofonen. Jag tycker att det är lite dålig stil att klaga över det. Jag tycker att det är en mycket större sak att någon har fått lyssna på det här och har gillat det mycket."
Här kan du läsa mer om Islands dyraste skiva genom tiderna.
